case 2 misstänkt förgiftning på varg

Påhittat fall:

Varg

 Problemställning:                            

 I ett forskningsprojekt med varg i de värmländska skogarna så dog många vargar av anledningar som forskarna inte direkt kunde observera. 
Antalet hovdjur i det 800 km² stora vargreviret minskade också från 4st/ 0,05 km² till 1st/0,05 km² (50 000 m²).

I ett annat närliggande lika stort vargrevir, som forskarna använde som kontrollområde, var vargstammen oförändrad och hovdjurspopulationen var lika stor som den varit hela obseervationstidentiden.

Beskrivning av området

Forskningsområdet låg i en moränskog med stora stenblock, som bildade grottor. I en av grottorna fanns den utdöende vargstammens varggryt.

Varggryt

I avrinningsområdet finns också nedlagda gruvor där man förr bröt järn. Stora slagghögar med koppar och aluminiumslagg låg i öppen dager på stora ytor.

I reviret fanns åtskilliga bäckar och mindre vattendrag. Vattnet kom från samma avrinningsområde. Under perioden har man kalkat skogen pga av försurningen av marken och vattnet.

Vad kan ha orsakat hovdjuren och vargarnas snabba död i det området som forskningsprojektet gjorde observationer på?

Nu ska du börja leta efter orsaker till den snabba varg och hovdjursdöden.

Fakta om vargen

Varg, gråvarg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är det största hunddjuret och en fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg, med extremfall på upp till 90 kg.

En gång i tiden var arten världens mest spridda däggdjur men har utrotats i stora delar av Västeuropa, södra Asien, i Mexico och stora delar av Nordamerika.] Varg uppträder främst, men inte enbart, i vildmark. Dess utbredningsområde har reducerats kraftigt genom avsiktlig förföljelse på grund av vargens predation av vilt och tamboskap, tillsammans med rädslan för attacker mot människan. Lokala populationer är fortfarande hotade, främst på grund av genetiska flaskhalsar på grund av populationsfragmentering. Den globala populationen är dock inte hotad. Arten har ett relativt stort utbredningsområde och populationen är stabil och kategoriseras därför som livskraftig av IUCN sedan 2004.

Vargen är ett socialt rovdjur som lever i familjegrupper som består av par, deras ungar och ibland även adopterade subadulta (halvgamla) individer. De lever främst av hovdjur som de jagar genom kortare utmattningsjakter. Över hela utbredningsområdet är den en typisk toppredator och endast människan och tiger utgör ett hot.

Genetiska studier visar att vargen är stamfader till hunden. En mängd underarter är beskrivna men det faktiska accepterade antalet är under diskussion. I områden där människan och vargen möts förekommer en mängd folkloristiska uttryck kring, och mytologi och kultur om vargen, både positiv och negativ.

Global utbredning av varg

Grön färg= finns nu

Röd färg =utrotad

Ekologi

Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (det vill säga drygt tio kvadratmil i genomsnitt)

Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn.

Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar de i allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver, vildsvin och grävling ingår också.

I Nordamerika lever vargar främst på hjortdjur, bison och ren. I närheten av människor faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar. Unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall.

Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull.

Enligt aktuella forskningar behöver en varg 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en individ två kg per dag men det finns även längre perioder där vargar hungrar.

En fullvuxen varg kan äta 8-9 kg kött under en dag.

Enligt de senaste rönen (2006) dödar en normalstor vargflock mellan 100 och 120 älgar på ett år. Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, samt om äldre älgkor.

Vid en svensk studie utförd av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitets viltforskningsstation i Grimsö där ett antal vuxna vargar från tio olika revir märktes med GPS-mottagare, studerades vargens sommarjakt i detalj. Det framgick att 96 % av biomassan bestod av älg. Av 199 vargdödade kadaver var 148 älgar, 9 rådjur, 5 bävrar,10 grävlingar, 6 harar, 20 fåglar (främst orre och tjäder) samt en kalv från nötboskap. Av älgarna var 133 kalvar och 15 ettåriga älgar. En annan predationsstudie visade att 43% av rådjursstammen inom ett revir dödades under vinterhalvåret.

Studier i Norge och vid svenska Grimsö (SLU) visar att ett vargpar kan döda 10-20 älgar i månaden, dvs långt mer än de kan äta. Det är alltså jaktinstinkten och inte aptiten som styr vargens jakt. Av ett fällt byte kan en varg vid ett och samma tillfälle äta upp till 11 kg kött. På en älg, som ofta väger 150-500 kg utgör det alltså en bråkdel. Merparten av kadavret blir liggande men utnyttjas av andra asätare och ibland av återvändande vargar.

Genom undersökningar utförda av det Skandinaviska vargprojektet Skandulv vet man att vargarnas sommardiet, om man räknar biomassa eller mängd föda, till 94 procent består av älg; 51 procent kalvkött och 43 procent övrigt kött (från vuxna).

Det innebär att långt fler kalvar än vuxna djur blir vargmat, eftersom kalvarna väger mycket mindre än de vuxna djuren. Fem till sex kalvar dödas för varje älgtjur eller älgko som faller offer för vargarna. I procent räknat utgör alltså älgkalv 80-83% av vargens totala födointag.

 jaktstrategi:

Älg

Älgen (Alces alces) är världens största nu levande hjortdjur.

Den förekommer i norra Europa, Asien och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgen igen på den stora flertaggade kronan hos hannarna.

Den lever vanligen lövskogar eller blandskogar (löv och barrskogar) i tempererat till subarktiskt klimat. Dess föda är växtdelar, som blad och vattenväxter. PÅ vintern äter den mycket gran och tallbarr och unga kvistar av barrträden. Älgen har haft en mycket större global utbredning förr,  men jakt och annan mänsklig aktivitet har minskat populationen genom historien. 

Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgen till största delen ensam. Älgen är dag-aktiv och förflyttar sig över stora sträckor. Den är oftast sävlig och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och uppvisar om den känner sig trängd aggressivitet. 

Den parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor.

Älgen ses som ett viktigt jaktvilt på många platser runt om i världen.

Rådjur

Rådjur (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur som förekommer i Europa och Mindre Asien. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get, ungdjur under första året kallas kid eller killing, och getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur.

 råbock

Rådjur; get och kid (eller killing) 

Föda och habitat

Rådjur förekommer i såväl löv- som barrskog, torra medelhavsskogar, ljunghedar och vid våtmarker.

Den är en selektivbetare vilket innebär att den föredrar örter och lövträd och äter bara medan gräs och andra växter med hög fiberhalt i mindre mängd. Rådjuret äter även svamp, särskilt kantareller.

Då den äter mest speciella örter löv från träd, är den anpassad att utnyttja områdena mellan åker och skog, där den föda de föredrar finns. De kan utan besvär leva tillsammans med andra hjortdjur ( t.ex. dovhjorten)

Etologi

Rådjurets sociala system kan enklast beskrivas som att den är ett ensamlevande djur. Geten lever tillsammans med sina kid under första året i ett begränsat hemområde på cirka 25 till 150 hektars storlek och ses sällan i sällskap med andra vuxna djur, förutom under brunsten.

Den vuxna bocken lever, från cirka 2 års ålder, under cirka 7 månader av året (mars till september) i ett revir som försvaras och vaktas aktivt mot andra bockar. Storleken på ett sådant revir varierar kraftigt men är i allmänhet 1,5 gånger större än getens.

Under övrig tid på året, oktober till februari, lever bocken ett stillsamt liv som i mycket påminner om getens.

 I jordbrukslandskap kan man dock vintertid se större grupper av rådjur (10-20 djur) som åtminstone periodvis går tillsammans då de letar efter föda (mat).

Fortplantning

Rådjurets reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation och geten har ingen ombrunst. Det betyder att hon bara har en chans att para sig under brunsten i juli–augusti. Det innebär också att den fördröjda implantationen efter en framgångsrik parning (då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier) stannar i fosterutvecklingen nästan helt. Den ”vilan” i fosterutvecklingen upphör i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras.

Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni.

Två kid är det vanligaste och fyra mycket ovanligt. Kiden följer geten till cirka ett års ålder då de utvandrar eller lämnar mammans levnadsområde.

Geten blir normalt könsmogen vid ett års ålder men det är inte ovanligt, vid en dålig start i livet, vid två års ålder.

.

Sjukdomar och dödlighet

Rådjuret, till skillnad från exempelvis älg,  kan inte ställa om matspjälkningen utan behöver högvärdig föda för att överleva. I områden där vintrarna kan vara hårda kan rådjuret ha svårt att komma åt föda, och upp till 30–40 procent av stammen kan dö i svält, framförallt när det ligger djup snö på marken under en längre tid. Främst slår svälten mot kid, yngre hannar och äldre djur. Stammen har dock god återhämtningsförmåga, och återgår till tidigare antal efter ett par år.

Virussjukdomar är ovanliga. Några fåtal fall av elakartad katarrfeber (MCF) har observerats. Detta är en virussjukdom med låg smittsamhet men hög dödlighet. Bakteriesjukdomar är vanligare, främst listerios (Listeria monocytogenes). Listeriabakterier finns allmänt på marken och i födan. Vissa fall av listerios hos tamdjur har observerats i samband med utfodring av ensilage. Sjukdomen uppträder ofta som en allmän infektion eller som en inflammation i hjärnan och hjärnhinnorna. Sjuka djur uppvisar ofta rörelsestörningar som t. ex. cirkelgång. de sjuka djuren får störningar i centrala nervsystemet.

Även fågeltuberkolos, Mykobacterium avium, påträffas ibland hos rådjur, och kan dels ge upphov till allmän infektion, dels påverka organ som lever, mjälte och lymfsystem. Hos lymfsystemet kan sjukdomen uppträda i mer kronisk form, främst i tarmens främre lymfknutor som svullnar upp kraftigt.

I likhet med många vilda djur lider rådjuren av många parasiter, men de flesta orsakar inga speciella besvär.

Lungmask har påträffats i täta rådjursbestånd, och ger upphov till nedsatt kondition och hårda, grönaktiga knutor i lungvävnaderna. Framför allt unga djur är utsatta.

 Pälsätande ohyra, främst löss av arten Damalinia cervi, är ganska vanligt förekommande hos rådjur, men orsakar normalt endast mindre irritation.

Även lusflugan Lipoptuna cervice kan orsaka kraftiga angrepp med klåda och håravfall som resultat.

Fästingar är också vanliga; i vissa fall har djur befunnits täckta av cirka 2 000 fästingar.

Hornen; Den naturliga tillväxtcykeln hos rådjurens horn styrs av en lång rad hormoner, vilka produceras av organ som hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna och testiklarna. Vid störning på något av dessa organ kan cykeln rubbas, vilket gör att basthuden inte fejas av och att basthoen tillväxer ohämmat. Detta leder till att så kallat perukhorn bildas, vilka kan få sådana storlekar att de hänger ner över ögonen och förblindar djuret. Perukhorn är relativt vanliga hos rådjur. Även honorna kan drabbas av liknande symptom vid hög ålder, men de kan feja sina horn.

En stor dödsorsak bland nyfödda kid är predation (ett jagande djur dödar och äter ett bytesdjur)  från räv som kan ta upp mot 30 procent av de nyfödda kiden när de ligger och trycker i högt gräs.

I trafiken sker mellan 15 000 och 20 000 viltolyckor med rådjur varje år. Framför allt sker olyckorna under sensommar då brunsten infaller och djuren rör sig mycket.

(Källa Wikipedia)

Kalkning

Varför ska man kalka?

Man kalkar för att motverka att jorden försuras. Hur sur den är mäts genom pH-värdet. Genom att kalka kan du hjälpa till så att pH-värdet behålls.

Kalkning påverkar också jordens odlingsegenskaper. Det kan underlätta hur man brukar vissa jordar och det kan påverka växternas rottillväxt. Det ökar också  tillgängligheten av fosfor.  Vidare motverkas upptag hos växterna av giftiga tungmetaller, exempelvis kadmium.

Hur mycket ska man kalka?

Hur mycket kalk man bör tillföra för att höja pH-värdet beror på markens lerhalt och mullhalt. Det behövs mindre kalk på lätta jordar än på lerjordar för att höja pH-värdet.

(Källa : Jordbruksverket).

Kalkning mot försurning I syfte att återställa skador och skydda mot ytterligare försurning pågår i Sverige dels en omfattande kalkning av sjöar och vattendrag, dels försöksverksamhet med kalkning av skogsmark. Kalken upplöses efterhand genom samma slags vittringsprocesser som i kalkrika marker. På så sätt minskar surheten. - Kalkning av sjöar och vattendrag Det svenska programmet för kalkning av sjöar och vattendrag är det största i världen. Genom kalkningen har cirka 7 800 sjöar och 12 000 km vattendrag, ofta hela vattensystem, räddats eller fått chansen att repa sig efter försurningens skadeverkningar. Efter bara några år är emellertid större delen av den kalk som tillförts en sjö förbrukad. Det sura nedfallet fortsätter och därför är kalkning något som måste pågå ständigt eller i varje fall upprepas regelbundet allteftersom det kalkade vattnet byts ut mot nytt, surt vatten. Även när det sura nedfallet minskat rejält kan behovet av kalkning kvarstå under lång tid, eftersom flera decenniers nedfall till stor del ligger lagrat i marken och successivt tillförs sjöar och vattendrag. Idag är det få som ifrågasätter nyttan av att kalka de sjöar och vattendrag som försurats genom mänsklig påverkan. Ibland kalkas dock även naturligt sura sjöar. Omdiskuterat är också att sprida kalk på våtmarker, i syfte att förbättra vattnet i sjöarna, eftersom vitmossor och andra organismer påverkas negativt. Idag sprids cirka hälften av kalken med helikopter. En tredjedel sprids från specialbyggda båtar medan resten portioneras ut via så kallade doserare i rinnande vattendrag. Vattenkemiska och biologiska provtagningsprogram är kopplade till varje enskilt kalkningsprojekt. Markkalkning Även försurningsförloppet i marken kan motverkas genom kalkning. Då ökar pH-värdet samtidigt som förekomsten av fria aluminiumjoner minskar. Kalken kan ses som ett filter i skogsmarkens övre skikt, som förmår att fånga upp och neutralisera framtida surt nedfall innan det kommer åt att laka ut jorden och/eller lösa ut giftigt aluminium. Effekten av den pålagda kalken rör sig långsamt ner i marken, ungefär en centimeter per år, men kvarstår å andra sidan under lång tid framåt. På lång sikt har markkalkning positiv effekt på försurade ytvatten. En dos på 3-5 ton kalk per hektar beräknas med dagens nedfall i södra Sverige skydda marken mot försurning i 20-30 år. I forskarkretsar är de flesta överens om att den fortgående utarmningen av marken som försurningen orsakar är mycket oroande. Men det råder delade meningar om nyttan av kalkningen är större än riskerna. Det finns ett läger som, kort sammanfattat, anser att kalkningen riskerar att öka kväveläckaget, skada markvegetationen, störa bildningen av mykorrhiza och öka förekomsten av rotröta, samt att försurningens skadeeffekter överdrivs - fördelarna uppväger inte nackdelarna. Det andra lägret varnar för att markförsurningen håller på att gå så långt att permanenta skador uppstår. Gör vi ingenting nu kan det bli för sent, eller i alla fall mycket dyrt, att säkerställa markens produktionsförmåga och den biologiska mångfalden. I Sverige har markkalkning bedrivits som försöksverksamhet sedan 1989. Vitalisering och vedaska Ett sätt att motverka försurningens effekter i marken kallas ofta vitalisering. Då sprids vedaska, i form av pellets, ibland i kombination med kalk. Syftet är inte bara att höja pH-värdet utan också att ersätta de näringsämnen som lakas ut av försurningen och/eller försvinner när biomassa skördas. Många ser återföringen av aska som en förutsättning för ett långsiktigt hållbart skogsbruk, men även här finns skeptiska röster som menar att de långsiktiga konsekvenserna måste klarläggas innan en storskalig spridning påbörjas. Från mitten av 90-talet fram till 2003 spreds aska i kombination med kalk framförallt i Skogsvårdsstyrelsens regi men i dagsläget (2007) sprids majoriteten av askor av entreprenörer och skogsbolag. Återföring av aska tog fart under 2004, framför allt i södra Sverige. Vatten från egen brunn Kalkning har också satts in för att avhjälpa försurning av grundvattentäkter. Ett alltför surt dricksvatten utgör en hälsorisk, framför allt genom att syran kan lösa ut skadliga metaller från ledningssystemet. Det är främst i grunda, grävda brunnar i Syd- och Västsverige som vattnet kan ha låga pH-värden. I sådana fall har kalk tillförts antingen direkt i brunnen eller (dock med mer begränsad effekt) på marken i vattentäktens omgivningar. Källa: AirClim  Luftförorenings- och klimatsekretariatet.  (Fältbiologerna, Jordens vänner, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF)